Instabilitet och vemod. Enorm glädje.
"Är du hemma om en halvtimme? Får jag komma och ge dig en kram?" *
Många känslor senaste dygnet och jag känner inte riktigt igen mig själv. Känner så mycket samtidigt som jag känner mig tom på allt.
Efter en underbar kväll sjönk jag ner på parkbänken i trädgården hemma och tittade upp mot stjärnorna. Tårarna gck inte att hålla tillbaka. Jag satt där en lång stund och tänkte på allt och ingenting, hur en del bor alldeles för långt bort, hur vi om ett par veckor aldrig kommer se vår fina trädgård igen och att stjärnorna inte syns på stadshimlen för att alla lampor och gatlyktor lyser så mycket.
Idag har vi i vanlig ordning rensat bort gamla grejer och packat om det som ska sparas i lagom stora kartonger. Mitt i allt fick jag ett telefonsamtal som löd som ovan *. Finaste vännen visste precis vad jag behövde. Dumt nog är hon också påväg bort nu, långt bort.
Det är på något sätt bara jag som är nära.
