Djupdyka

[Jag har ägnat en tid åt att rensa bland gamla grejer i mina förråd och hittade ett skrivhäfte med en text jag skrev för ungefär sju år sedan. Jag tänkte dela den nu, för ibland stämmer innebörden i den fortfarande ganska bra.]

 

 

 

 

Det är lite så jag känner mig ibland, som en bit himmel i ett tusenbitarspussel, du vet. Nu var det ett tag sedan jag tog mig tiden att slå mig till ro med ett pussel, men jag vet hur tråkiga de blå, identiska bitarna är. De tilltalar inte mig och för mig är de nästan helt utan värde, just eftersom de är likadana allihop. Det är svårt att placera dem rätt.

 

Jag funderar över min egen person. Vem är jag för andra och vem är jag för mig själv? Många gånger känner jag mig rätt färglös, onyanserad och inte ett dugg unik och igenkänningsbar. 

 

Jag funderar över hur folk tänker när de ser mig. Eller nej förresten, de kanske inte ens ser mig. Det händer att jag blir förvånad när folk jag bara träffat någon enstaka gång känner igen mig. 

 

Det kanske egentligen är så att andra ser mig fastän jag är osynlig, fastän jag hellre står bakom andra än i centrum, trots att jag själv inte tycker att jag är speciellt speciell. 

 

För trots att jag känner mig som en helt vanlig och tråkig himmelsbit vet jag att det finns människor som ser mig och tycker om mig. Att de uppskattar mig för den jag är. 

 

Jag måste bara lära mig att se på mig själv på samma sätt som mina vänner ser mig, för det är dessa människor som speglar mig, den jag är. Det är den person de ser i mig som jag vill vara och jag ska göra mitt bästa för att bli den jag är.