Djupdyka

För några veckor sedan var jag på ett möte tillsammans med politiker och tjänstemän. Jag och min ett år yngre vän möttes med stora leenden när vi kom dit och blev inför alla kallade hedersgäster av mannen som skulle leda mötet. Anledningen var att vi var de enda två som hade en ålder under fyrtio. Vi var yngst, men ändå vuxna, annars hade vi ju inte varit närvarande på mötet angående en skolas ombyggnation.

För lite drygt sex veckor sedan flyttade jag hemifrån. Bort från tryggheten, bekvämligheten och gemenskapen som finns hemma hos min familj, i det nymålade huset två mil utanför staden. Nu har jag bosatt mig i en tvåa på norr och börjar känna mig hemma här också. Men att bo ensam innebär ju också att man är just ensam relativt mycket. Vid sådana tillfällen frågar mig själv varför jag vill leka vuxen. Samtidigt vet jag att jag mår bra när jag får bestämma över mig själv. Jag vet att jag växer som människa, för det är nu jag fattar egna beslut och får skylla mig själv om jag inte tar tag i disken, städningen eller något annat när jag borde. Jag kan inte skylla på någon annan.

Jag tänker mycket på framtiden. Speciellt min egen. På ett sätt är det ju faktiskt jag som är huvudpersonen i mitt liv, även om jag gör allt för att inte vara egocentrisk. Vem är jag om fem år, om tio år?

Det är lite mer än ett år sedan som jag var en av dem som sprang ut ur skolan för sista gången, med vit klänning och mössa på huvudet. Jag trodde då att jag skulle läsa vidare direkt, för att bli färdigutbildad så snart som möjligt. För det är ju inte förrän då livet börjar på riktigt, eller? Jag sökte några utbildningar men kom fram till att jag inte visste vad jag ville. Det känns lagom motiverande att sätta sig i skolbänken i flera år utan att känna sig säker. Ibland känner jag ångest över att inte hinna med mitt eget liv, men oftast känner jag mig trygg i att allt är och blir bra, trots att jag än så länge inte vet vart jag är på väg. Så jag jobbar ett tag istället, för att tjäna pengar och för att samla på mig lite erfarenhet. Jag hade tur och kom igång med vikariat på några olika förskolor. Att vara knappt tjugo år och kallas för fröken kändes lite konstigt i början, men för de fyraåriga barnen var jag definitivt vuxen, inget snack om saken.

Några gånger fick jag frågan om vad mina barn heter; att jag har barn var för dem en självklarhet.

Jag har inga barn, än. Men när jag så småningom får det så kanske jag blir vuxen, på riktigt. Inte bara flytta hemifrån-vuxen eller vikarie-vuxen, utan en riktig vuxen.

Jag vet inte om vuxenheten är något att sträva efter egentligen, men att befinna sig mitt emellan olika åldersgrupper kan vara klurigt. Att ibland vara barn och ibland vuxen. Att jag vid vissa tillfällen nästan ignoreras på grund av att jag är ung och att jag andra stunder får fullt förtroende för att jag ändå har levt i tjugo år.

Det kanske är så livet fungerar; att vi är olika gamla beroende på kontext. Utmaningen är att acceptera det.